Här kommer mina projekt att publiceras löpande. Ni är varmt välkomna att lämna kommentarer.
Mannen som inte fanns
Prolog
Aubagne, 17 januari 2001
Johan Stark satt ihopkurad vid ett av restaurangvagnens bord där han försökte få ned något som cafét hade döpt till ”le bon choix”, det rätta valet. Vad exakt det var som var rätt med det valet kunde han inte lista ut. Kallskänkan hade gjort sitt bästa men det såg ändå ut som en illa tillyxad tegelsten med gröna vingar och sjukhusgul tunga snarare än det som på meny presenterades som en kulinarisk upplevelse i form av dagsfärsk ciabatta, fräscha, spröda salladsblad, gruyereost och spansk skinka toppad med honungssenapsdressing. Han tänkte för sig själv att de som utformade menyerna och lagade maten till tåg- och flygresenärerna måste vara det moderna samhällets version av inkvisitionen genom gastrotortyr. Medans han petade försiktigt på tegelstenen med besticken tänkte han på det äventyr han snart skulle bli en del av. Efter fullgjord värnplikt som kustjägare så hade han drivit runt på Stockholms gator i mer än ett halvår utan att lyckas få något något annat jobb än det som städare på skatteskrapan på Götgatan. Nattjobb till råga på allt. Det var under en av dessa olidligt tråkiga nätter som han hade hittat ett slitet exemplar av National Geographic i en papperskorg. Det stora reportaget handlade om Främlingslegionen och den roll de spelade i krigshärjade områden världen över. Efter den natten så var det det enda han kunde tänka på. Äventyr och broderskap. En familj ända in i döden. Just familj var någonting han hade fastnat extra mycket för. Han hade upplevt någonting liknande när han gjorde lumpen där man efter lång och hård träning svetsades samman som grupp och kom att se på sin pluton som sin familj. Väl tillbaka i samhället som privatperson så var han ensam igen. Det närmaste familj han kom här ute var den gravt alkoholiserade pappan och pillerknaprande mamman ute i betongblocket Vällingby. Ingen av dem märkte när han kom och gick som ett spöke i natten. Sina bröder visste han inte var dom var. De hade för länge sedan spridit sina vingar och lämnat nästet utan att höra av sig igen. Det knastrade och sprakade i högtalarna, ”prochain arrêt Aubagne”, han var framme vid det stora äventyrets tågstation
Moskva, nutid, 12 februari
Perrongen vid Park Kultury var fylld till bristningsgränsen med den vanliga mixen av frusna resenärer. Trötta studenter på väg till universitetet försökte hålla sig vakna och varma med kaffe och coca cola. Slitna arbetare höll sina lunchboxar mot sina magar och stirrade bakfullt in i tunneln medan den nya medelklasseliten stod och och viktiga ut med sina laptopväskor och mobiltelefoner klistrade mot örat. Här och där stod mammor med barnvagnar fyllda till bristningsgränsen med grova filtar för att skydda de små mot den råa ryska vintern som rasade utanför. Tåget från Kropotskinskaya skulle komma in om ett par minuter för att ta dem vidare längs med den röda linjen mot en dag som de flesta av dem trodde skulle bli likadan som alla andra. Men för en av dem så skulle framtiden snart att komma till ett abrupt slut. Ingen uppmärksammade den diskret klädda mannen som axel mot axel med sina medresenärer tyst väntade på tåget. Försiktigt så flyttade han sig närmre mannen som stod framför honom vid perrongens kant och gjorde sig redo för det som måste göras. Han stack ned högerhanden i rockfickan och kände den bekanta formen av detonatorn mot sina fingrar. Tåget var nu på väg in till stationen i full fart och han tryckte lugnt på detonatorknappen. Sekunden senare briserade ett knallskott i andra änden av perrongen. Den låg i en brun papperspåse i en av papperskorgarna som satt fastsatta längs med perrongens väggar. Effekten var omedelbar. En millisekund av chockerad tystnad förbyttes till ren panik. Det var den naturliga effekten efter det som skedde på samma perrong den 29 mars, 2010 när en kvinnlig självmordsbombare dödade och lemlästade 15 personer. I tumultet som utbröt var det ingen som lade märke till hur mannen resolut tar ett steg fram och stötte till mannen framför sig så att han föll ned på spåret och kördes över av tåget. Ingen tänkte på hur han sedan blir ett med folkmassan som nu var i full panik och letade efter närmaste utgång. Brandlarmet skarpa sång överröstade knappt den panikslagna folkmassans skrik. Ett par personer hade fallit till marken och blev brutalt nedtrampade av de som kom efter. Luften var fylld av ångest och lukten av bränt aluminiumpulver blandat med brandrök. Mannen lät sig lugnt flyta med den flodvåg av människor som nu hade bildats och efter mindre än en minut var han ute ur tunnelbanan och försvann i snöyran längs med Zubovsky boulevarden.
Calvi, 20 maj, 2004
6:e plutonen ur 2:a fallskärmsjägarregementets 1:a kompani marscherade under den stekheta och oförlåtande korsikanska solen. Deras marschsång ekade mellan husen medans de i perfekt takt och ordning förflyttade sig längs med gatan.
”Nous
sommes les hommes des troupes d'assaut,
Soldats de la vieille Légion,
Demain brandissant nos drapeaux,
En vainqueurs nous défilerons,
Nous n'avons pas seulement des armes,
Mais le diable marche avec nous,
Ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha, car nos aines de la Légion,
Se battant là-bas, nous emboîtons le pas.”
Korpral Johan Stark ledde sin pluton ned mot övningsområdet för deras dagliga träning. Närstrid i urban miljö var det 1:a kompaniets specialitet och de var oerhört stolta över att få tillhöra denna elitgrupp inom legionen. De hade genom åren lagt ned blod, svett och ibland även tårar på att bli specialister på att kriga där krig är som svårast. I stadsmiljö där ett oskyldigt barn eller en gammal ledbruden man med käpp kan bära på bombbälten, handgranater eller en enkel men dödlig kniv. Plutonen hade praktiserat sina kunskaper i Bagdad där de agerade spjutspets för de allierade trupperna. De hade seglat in i skydd av natten och rensat ut bland det Republikanska gardets led och effektivt skapat en säker väg in för de amerikanska och brittiska trupperna. Det var den första riktiga strid i stadsmiljö mot tränade och motiverade trupper de hade varit med om. Av Johan Starks 36 man starka pluton kom 34 tillbaka på egna ben. De 2 som inte klarade sig bars hem av sina vapenbröder. Legionen lämnar ingen efter sig, död eller sårad. Hur många de själva hade dödat den natten var det ingen som kunde sätta fingret på, men det var många. De flesta visste inte ens att plutonen var där innan de tog sitt sista andetag. Genom att använda sig av närstridsteknik med kniv och strypsnara istället för med sina automatvapen lyckades de skära igenom det Republikanska gardet i stort sett obemärkt. Johan avslutade uppdraget lika effektivt som de hade påbörjat det när han smög sig fram emot den halvsovande gardisten med sin strypsnara redo. Det var ett enkelt men dödligt vapen där linan var gjord av flätade kevlartrådar. Oerhört tunna men väldigt starka. Johan tog de sista stegen fram emot vakten och förde snaran öven hans huvud och runt hans hals. Snabbt så gjorde han en halv piruett så att han kom rygg mot rygg med gardisten och böjde sig sedan fram så att han lyfte upp soldaten över sig. Linan skar igenom hud, brosk och luftrör och kapade soldatens möjligheter att slå larm. Det hela var över på mindre än 5 sekunder. Johan kände de sista nervryckningarna från den döda soldaten och lade försiktigt ned honom på marken innan han kallade till sig resten av plutonen.
Stockholm, nutid, 6 juli
Morgondimman låg som ett tjockt, vitt lock över ett fridfullt Saltsjön. Så här tidigt på morgonen var det nästan bara japanska turister som befolkade ett annars spöklikt tomt Gamla Stan. Som sällskap när de pilade från hus till hus längs med Skeppsbron med sina kameror redo för nästa kodakögonblick följdes de av måsarnas hånfulla skratt ovanför dem. Alltid redo om någon av de linsbeväpnade turisterna skulle tappa någonting ätbart på marken seglade de omkring på en molnfri himmel. Vare sig turisterna eller måsarna visade något intresse för den ensamma mannen som gick förbi dem innan han vek av och gick upp längs med Kråkgränd och förvann in bland det gamla Stockholms vindlande gränder. Han fortsatte längs med Österlånggatan, uppför den lilla backen vars krön vaktas av St:Göran i full färd med att dräpa den mäktiga draken. Mannen stannade till ett ögonblick och betraktade scenen framför honom innan han fortsatte förbi Baggensgatan in på Köpmangatan där han stannade framför en liten butik. Han tog upp sin nyckelknippa, låste upp och klev in i butiken och stängde och låste dörren bakom sig. På gatan utanför var det lika lugnt och stilla som förut. På skylten ovanför butiken står det ”Johan Stark – Antikhandlare”. I mörkret i butiken rörde sig Johan Stark sig hemvant omkring där han steg för steg hittade vägen genom myllret av antika stolar med sina höga ryggar och alla bord som dignade av porslin. Han behövde inte ens ha sina ögon öppna för att veta hur många steg till vänster som köket låg eller hur man snabbast tog sig från mitten av butiken till källaren och hans egenhändigt skapade nödutgång. Han behövde någonting värmande även fast butiken kändes kvav och kvalmig på grund av högsommartrycket som hade legat som ett lock över Stockholm hela juli månad. Han gick ut i köket och tände en fotogenlykta. Hundra år gammal eller ej tänkte han, den gav ett trevligare ljussken än de moderna "konstverken" som hängde från taket, så mycket var säkert. Efter att ha ställt fotogenlyktan på en säker plats på det stora ekbordet i köket så tog han fram en gammal tekanna i metall, fyllde den med vatten och ställde den på gasspisens öppna låga. Han slog sig försiktigt ned på karmstolen bredvid ekbordet. Snart så skulle det bekanta visslandet tala om för honom när kokande vattnet såg fram emot att få träffa de väldoftande telöven. Medan han väntade på detta exotiska möte så tänkte han igenom dagen framför honom. Först träffa den alltid leende läkaren för att gå igenom de senaste blodproverna. Se över medicineringen och göra de justeringar som kanske skulle krävas. Gå och träna på SATS på Birger Jarlsgatan och sedan njuta av en lunch någonstans lugnt och hemtrevligt, kanske Ulla Winbladh på Djurgården när det nu skulle bli en så fin dag. Kvällen var vigd till att gå igenom hans nya uppdrag. Han hade fått koderna han behövde för att logga in på servern och ladda ned uppdragsprofilen. I bakgrunden hörde han hur vattenångan nu hade påbörjat sitt stridstjut och han reste sig försiktigt upp från karmstolen och gick fram till skåpet bredvid spisen. Han öppnade skåpsluckan och tog fram sitt favorit te, Lapsang souchoung. Påsen var till två tredjedelar tom och han funderade över om det var dags att boka in en ny resa till Kina och Zhangzhou i Fujian provinsen för att hämta det bästa och mest rofyllande teet han kände till direkt från källan. Nytta och nöje på en och samma gång var en ovanlig lyx. En av årets mest prestigefyllda auktioner skulle gå av stapeln i Christie´s regi i Hong Kong om mindre än 5 veckor så det skulle vara ett utmärkt tillfälle att knyta en del nya och befästa gamla kontakter, och då inte bara i Christie´s lokaler, tänkte han. En dagstur till Zhangzhou skulle vara en behövlig distraktion från allt annat han måste ta hand om väl på plats i Kina.
London, nutid, 19 juli
St:John McIntosch, ofta kallad S.J. av sina närmaste, vankade otåligt fram och tillbaka på balkongen i den kungliga sviten på Mandarin Hotel. Han blickade ut över ett upplyst Hyde Park och njöt av tanken på hur få människor som hade råd att bo som han gjorde när han var ute och reste. Visst, det hade varit friskare från ett ekonomiskt perspektiv att köpa en våning i Kensington i stället för att lägga ut över 50 000 per natt, men ett starkt första intryck var A och O enligt S.J. Mötet han strax skulle ha var det viktigaste, och svåraste, han någonsin hade planerat. Det var rent av livsvikigt att det gick som planerat. Annars var det hans huvud som skulle komma att rulla. Det var lite ironiskt att mannen han hade bestämt träff med var känd som mannen som inte fanns. Men, grundkravet för att han ens skulle se över uppdragsprofilen var att de skulle träffas, ansikte mot ansikte. På bordet bredvid den läderklädda soffan stod en kanna med rykande varmt te. Lapsang souchoung. Ett annat lustigt krav som hans gäst hade begärt. S.J. ryste till av plötsligt obehag över uppdraget som han ville att mannen skulle utföra åt honom. Han var mycket väl medveten om priset som han måste betala, inte bara i dollar, utan även det själsliga för att inte tänka på det rent fysiska obehag han skulle genomlida om någonting gick fel. S.J. var van vid att fatta obarmhärtiga bolagsbeslut. Om det innebar att tusentals arbetare skulle bli sparkade spelade ingen roll så länge hans egen plånbok blev tjockare. Det här var någonting helt annat. Han hade bestämt träff med en handelsresande i ond, bråd död. Det knackade på dörren och S.J. gick med osäkra steg genom sviten och stannade vid dubbeldörrarna som ledde ut till korridoren utanför. Han rätade till den purpurröda sidenslipsen, fingrade nervöst på manchettknapparna av elfenben och sträckte på sig. Han fattade tag i dörrhandtaget och öppnade. För att vara en man som som inte fanns så hade han ett väldigt obehagligt leende tänkte S.J. när han klev åt sidan och släppte in sin gäst. När han hade kontrollerat att ingen annan fanns i korridoren utanför och stängt dörren vände han sig om och såg att hans gäst stod vid balkongen och såg ut över staden. S.J. gick fram till mannen som sakta vände sig om och sträckte fram handen för att hälsa. Att göra det samma var en naturlig reflex som han inte kunde kontrollera, hur onaturligt detta möte än var. När mannen fattade hans hand såg S.J. inte hur hans gästs andra hand snabbt sköt fram mot hans ljumske, det enda han tänkte var hur konstigt det var att mannen hade på sig tjocka, svarta gummihandskar. Det var det sista han hann tänka innan 200 000 volt strömmade igenom hans kropp och han krampaktigt föll till marken utan att yttra ett ord. Mannen släppte hans hand och stoppade ned elpistolen i fickan innan han tog ett steg över hans kropp, böjde sig ned och fattade tag med bägge händerna under hans armar och utan besvär lyfte upp honom och drog ut honom på balkongen. Han kastade en snabb blick omkring sig innan han lyfte upp S.J. så att han lutade mot balkongräcket för att sedan falla baklänges ned mot ett som vanligt livfullt Knightsbridge. I brist på vingar blev flygturen väldigt kort och effekten väldigt målande när St:John McIntosch slog i trottoaren med huvudet först. Inne i sviten hördes skriken och ropen på ambulans från gatan långt nedanför. Johan Stark såg på sig själv i spegeln och log innan han öppnade dörren mot korridoren, stängde bakom sig och försvann ut genom en av lyxhotellets nödutgångar.
Zhangzhou, nutid, 28 juli
Johan Stark sprang andfådd igenom de täta buskagen i Jiulong parken. Vad var det som hade gått fel? Vad var det som hade gjort att hans uppdragsgivare hade vänt honom ryggen och satt ett pris på hans huvud. Han hade inte anat oråd alls, vilket i sig var ett olycksbådande tecken efter mer än 10 år som kontraktsuppfyllare. Johan och hans kollegor hade för länge sedan vänt ryggen åt det populistiska och missgivande ordet lönnmördare. När sanningen kommer fram så skedde sällan någonting de gjorde i lönndom, snarare tvärtom. Ju fler vittnen desto större förvirring och kalabalik. Att stämma träff med eller följa efter någon till en avskild plats för ett så kallat försvinnande fungerar bara så länge man har kontraktets alla parametrar klara för sig. Men, allt som oftast så frågade uppdragsgivaren i desperation efter en slutlig lösning, och en snabb sådan. Och när så sker så finns det sällan tid för långa övervägande eller snillrika planer. Nej, då är det väsentligt lättare att skifta skuldbördan till någon annan när kontraktet väl är uppfyllt. En bombs kompontenter eller utlösare bär på signaturer. Hizbollah har sin, Al Qaida likaså för att inte tala om baskiska ETA sedan mer än 50 år tillbaka. Omvärlden är van vid att de stundom förnekar alternativt tar på sig ansvaret, oavsett om det verkligen är de som har utfört terrorhandlingen eller inte. Johan stannade upp, hukade sig ned och försökte samla såväl tankar som andan. Tänk Johan, tänk. Han lyssnade efter de vanliga tecknen, röster, prasslande löv, kvistar som av misstag bryts av en oaktsam fot. Ingenting. Hade han verkligen lyckats skaka av sig sina förföljare? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det, och det var genom att fortsätta framåt. För varje minut som han förblev stilla så kom döden allt närmre. Johan tog djupa, långsamma andetag och sänkte sakta sin puls till en mer normal nivå. Han studerade träden och buskagen efter några tecken på sina förföljare och smög sig hukande sakta framåt. Han kom upp bakom Zhen´an templet och klev in bland skuggorna för att sedan försvinna längs med Xinhua vägen österut upp mot det mer livligt traffikerade området där Sheng Li Dong Lu möter Dan Xia Lu. Han visste att genom att hålla sig synbart osynlig i folkmassorna så skulle han vara svårare att identifiera. Hans klädsel för kvällen var av traditionellt kinesiskt snitt. En enkel mörk kostym och svarta skor. På huvudet hade han en svart keps med NY Yankees logotyp som så många andra runtom kring honom. Förmodligen samma barnarbetsdrivna fabrik som gjorde dem alla med den enda skillnaden vilket baseball lag som gick bäst att sälja just den veckan. Han fortsatte över korsningen och in på Yingbin avenyn där han hade bokat ett rum på ett enkelt namnlöst hotell på en sidogata. Han stannade en bit från hotellt och studerade noggrant det som försegick runtomkring honom. Den vanliga kommersen pågick för fullt. Längs med sidogatan om bägge sidorna av hotellet stod unga xiaohie, ”fröknar”, en del kan inte ha varit ens 15 år gamla, som gjorde sitt bästa för att klämma sina kunder på så många Yuan som möjligt. Den vanliga taxan om $20 eller 125 yuan prutades hej vilt av torskarna. Hade ”fröknarna” tur så fick de 10 minuter med en relativt ömsint bonde som var i stan för att sälja sitt ris. I värsta fall så blev de våldtagna, sönderslagna eller dödade. I ett land som Kina försvinner det folk hela tiden utan att någonsin bli saknade. Rummet som flickan hyr per dygn skulle utan tvekan ockuperas av någon annan dagen efter, inga frågor ställda. När Johan kände sig övertygad om att det var säkert att gå fram gick han längs med den oupplysta sidan av vägen för att sedan snabbt smita över och in på hotellet. Det fanns som vanligt ingen i receptionen. Från rummet bakom, där receptionisten sned streck allt i allon satt med sin dagliga överdos av Huangiju, det jästa risvinet som normala människor använde i matlagning var svepte han direkt från mörkgröna literflaskor. Att han ens kunde fungera i någon som helst kapacitet på hotellet var något som de flesta undrade. Johan smet upp en trappa, tog fram nyckeln och öppnade rum 114 och klev in. Att hotellet bara hade 8 rum verkade inte ha påverkat ägarens vilja att överdriva rumskapaciteten. Han skruvade snabbt ut skruvarna som höll ventilationsgallret på plats och tog fram paketet som tryggt låg förvarat sedan kvällen innan. Han öppnade det och sorterade snabbt genom innehållet. En pistol med ljuddämpare, in blånerad kniv i kolfiber, $10 000 dollar i kontanter samt tre pass, ett Kanadensiskt, ett Franskt samt ett från Argentina. Alla tre skulle passera flygplatsens säkerhetskontroll utan problem. Han hade köpt dem från en säker källa som specialiserade sig på att ta fram passhandlingar från solida och laglydiga medborgare världen över. Självfallet så visste dessa inte om att de hade en dubbelgångare någon annanstans på jordklotet som använde deras namn för att smita undan lagen. Utan att slösa mer tid på finess så bytte Johan om till blå jeans, mörk skjorta och en mössa som dolde det mesta av hans hår, i alla fall på avstånd. Han klev ut från hotellet och rätt in i en av de lokala svart taxi bilarna som patrullerade området sökandes efter att i bästa fall lura sina offer på en hutlöst dyr resa, i värsta fall så körde de till ett i förväg bestämt område där offret blev av med allt, pengar, kläder och sitt liv. Han gav chauffören instruktioner om att ta honom till den internationella flygplatsen Gaoqi i Xiamen som låg 70 kilometer bort. Inom en timme skulle han vara på incheckad på första bästa flyg ut från Kina. Sedan skulle den verkliga utmaningen påbörjas. Att identifiera vad det var som hade gått fel, varför och vilka det var som låg bakom försöket att ta hans liv. Efter det. Hämnd.